Jesu vittnesbörds församling.
Välkommen
till en hemsida om guds ord, bibeln.
Varför denna sida och detta namn.
Det ondas problem Fostermord… Homosexualitet.
Den andra ankomsten. Den stora skökan.
Abrahams säd. Islam. Skapelse eller evolution?
Varför detta namn? Anledningen är att bibeln själv kallar de människor, i vår, som håller Guds
bud med detta namn; Upp. 12: 17; 19: 10. Då bibeln på grund av olika orsaker är starkt
Fragmenterad måste man samla många skriftställen för att få fram helhetsbilden. Härvidlag är en bibelordbok till stor hjälp
Vår strävan är att vaska fram den tro, lära och praktik som fanns på Jesu tid och till hans andra ankomst. Och att uttyda vad som kommer därefter, vilket relateras från och med kap.13 i Uppenbarelseboken. Därmed vill vi förmedla en stomme, som kan användas (i Kristus) att bygga vidare på.
Konkret innebär det att vi håller de två kärleksbuden; du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa såsom dig själv. Därmed uppfylls alla Guds bud.
Men att inte ha några fiender utesluter inte att andra människor kan betrakta oss som sina fiender. Under striden mot ondskans andemakter i himmelen, trampar man somliga människor på tårna; det tveeggade svärdet.
Det första budet är inte svårt att hålla, om man någorlunda har lärt känna honom.
Men att skilja på sak och person kan däremot vara svårt på grund av vår ofullkomlighet, vi är skyldiga att älska människan, men hata eventuella misslyckanden (synder) i fråga om gärningar.
Detta gäller också djävulen och hans gärningar. Varken Fadern eller Sonen hatar honom som andevarelse; Jud. vers 8-10.
Jesus säger om sin Gud och Fader; han är större än alla, även större än jag; Joh. 10: 29; 14: 28. Fadern själv kallar sig: Jag är (HERREN) vilket innebär att han alltid har funnits och är upphov till allt som skapats.
Fadern har skapat Sonen, som sedan i sin tur har skapat allt annat; Kol. 1: 16.
Redan dessa skriftställen förpassar den obibliska treenighetsläran till kategorin ”satans djupheter”.
Fadern kallar sig också Abrahams Gud Isaks Gud och Jakobs Gud. Då Jakob fick namnet Israel, kan han även kalla sig Israels Gud.
I två fall har Fadern och Sonen samma namn; HERREN och Israels Gud, då avgör textinnehållet vilken som avses.
Sonen har många namn (benämningar) förutom HERREN och Israels Gud, dessutom; Kristus, Jesus, Mikael, Gabriel (se Islam), HERRENS ängel, Israels Helige, HERREN Sebaot, Guds ord, Lammet, Gud den allsmäktige Och Jag är A och O.
Skriftställen som visar detta är; Upp; 2: 8; 1: 8; Jes. 44:6; 47: 4; 48: 1, 2.
Beträffande Mikael är det uppenbart att det måste vara Kristus, dels kallas han Ärkeängel, dels är det denna ängel som fängslar djävulen. Kristus är ju den enda skapade varelse som är mäktigare än honom.
Kristus, HERRENS ängel, 2 Mos. 3: 2; 1 Kor. 10: 4; Apg. 7: 30-38, om vi går från Upp 1: 8 till 2 Mos. 6: 1-3 finner vi att Kristus; Gud den allsmäktige också kallas HERREN.
Det är viktigt att känna till alla namnen, ty tolkningen av bibeln är beroende av dem.
Allt som sägs om Sonen är relativt och knutet till skapelsen, där Kristus är den förste och den siste, som efter avslutat uppdrag överlämnar allt till Fadern, sist sig själv: 1 Kor. 15: 28.
Jehovas vittnen påstår att även Fadern kallar sig ”jag är den förste och den siste” det är helt fel, därför att han är suverän och utan början eller slut. Det hela bottnar i att de inte kan skilja på Fadern och Sonen. Men det kanske klarnar om man läser några skriftställen där Fadern talar till sitt folk Israel; 2 Mos. 23: 20-25; 24: 1, här kallar han (fadern) omväxlande Kristus för HERREN, min ängel (HERRENS ängel) och eder Gud (Israels Gud).
Djävulen är inte sen att utnyttja svårigheten att skilja på fader och son, och har därför introducerat treenigheten.
Under århundradenas lopp har felaktiga tolkningar av bibeln nästlat sig in. Denna ”böckernas bok” är den enda som utger sig för att ge svaren på frågor i anslutning till skapelsen från begynnelsen till fulländningen. Vår översättning är gjord efter de hebreiska och grekiska grundtexterna, eventuella små fel korrigeras av mångfalden i texten och från det sken som utstrålar från densamma.
Vid all bibeltolkning måste man se till helheten, då tolkar den sig själv. Vid försök att grunda sin lära på ett felaktigt tolkat bibelställe, avslöjas detta av det rikhaltiga materialet.
Ett skräckexempel är Romkyrkans tolkning av Matt. 16: 13-19, som leder till orimligheter.
Den rätta tolkningen måste ju vara så här: Petrus får en fråga vem han tror att Jesus är, svar; du är Messias. Jesus replikerar då: ja, och på denna klippa (Messias) skall jag bygga min församling. Petrus betyder visserligen klippa, men så betydande är han inte att församlingen kan byggas på honom. Nej, den stora Klippan är Kristus.
För övrigt är det inte bara Petrus som fått himmelrikets nycklar: Matt. 18: 18, då detta är andligt tal kan det illustreras på många sätt för att få fram alla funktioner. Således är församlingen, kroppen, templet och staden beteckning på samma sak: Abrahams säd och alla de som tillhör honom.
Vad säger Petrus själv? 1 Petr. 2: 4-8.
Och vidare; Ef. 1: 22, 23; 2: 20, 21; 5: 23; Jes. 8: 14; 1 Kor. 3: 11-17; 10: 4; Kol. 1: 18.
Påvekyrkans anspråk på överhöghet bygger alltså på en lögn, därför har den bara att vänta på den slutliga domen: Upp. 18: 21.
I dag är det ”inne” att lära känna sig själv, slå i stället in på vägen som leder till Gud genom att bli en Kristi Jesu efterföljare, utan navelskådande får du då själv kännedom som biprodukt, Joh. 14: 6.
Det ondas problem.
Allting är av Gud… Rom. 11: 33-36
Varför? Gud talar symboliskt om för oss att det är omöjligt inhämta kunskap om det goda, utan att samtidigt få kännedom om det onda: Kunskapens träd på gott och ont.
Det onda har i sig själv inget värde, men tjänar i skapelseprocessen, som kontrast och förlösare av det goda: Hebr. 2: 10. Detta skriftställe visar också att ingen av Guds skapade varelser var fullkomlig i absolut bemärkelse, ty om inte Guds son var fullkomlig, hur kunde då någon annan vara det? Han är ju den förste och främste i allt… Skapandet pågår alltjämt och skall så göra intill dess att alla har blivit fullkomliga: Kol. 1: 19, 20.
Nu kanske någon anser att Gud givit ondskan för vida ramar inom vilka den får verka. Men så är det naturligtvis inte. Exempelvis tillåter han inte att vi förintar oss själva i något kollektivt vansinne. De två ”svärden” över Japan kan liknas vid två andra svärd, nämligen de i Getsemane. I båda fallen har de ”släppts fram” för att Gud ville säga: ”Nu räcker det” och som han helade örat på översteprästens tjänare, så kommer han även att hela såren efter bomberna över Japan: Klag. 3: 31-38.
Gud älskar alla lika mycket, även om han låter vissa statuera exempel. Just för kontrasten mellan det goda och det onda skall bli synlig.
Gud utnyttjar alltså vår ofullkomlighet för att få fram avund, hat och mord. Detta illustreras i berättelsen om Kain och Abel, och i vidare bemärkelse, djävulen och Kristus.
Om en människa hade handlat på detta sätt, hade det varit omoraliskt. Men Gud är KÄRLEKEN, har all makt och all kunskap, därför kan han ”transformera” det onda till gott.
Gud skiljer på sak och person. Han fördömer onda gärningar, men personerna tar han hand om och när tiden är inne, fullkomnar, djävulen inte undantagen… Enda undantag från Kristi frälsargärning: Gud själv… 1 Kor. 15: 27. Man kan inte besegra lögn och hat genom att döda djävulen.
Lögn och hat besegras bara med SANNING och KÄRLEK.
Vad har dessa två företeelser gemensamt? Jo, de har genom en lagstiftning som avviker från de av Gud, genom bibeln, givna reglerna kommit att av en större allmänhet, framstå som fullt normala.
Detta genom en manipulering med ord, fostermord kallar man abort, för att dölja vad det rör sig om. Samma sak när det gäller homosexualitet, skändandet av kroppar kallas kärlek
Ingen vill väl misslyckas?
Men om vi ändå syndar fast vi inte vill, så är det för att döden är verksam i oss, och försvagar vår förmåga att handla rätt. Sådana synder kommer att förlåtas.
I detta sammanhang kan nämnas att vi inte har ärvt synden från Adam. Utan det är döden som vi har ärvt. Ganska enkelt kan man visa detta, genom att Abraham förklarades för rättfärdig på grund av sin tro. Hade han ärvt synden, hade detta inte kunnat ske förrän Jesus hade utplånat synden, och därmed döden, genom sin egen död på korset. Vi syndar alltså för att vi är ”döende” eller som det
står i Rom. 5: 21, ”i och genom döden” (1917).
Eftersom döden var ärvd, kunde Abraham inte befrias från denna före Jesu död. Följaktligen fick han vänta med uppståndelsen till den tidpunkt då Jesus kom till sitt rike och hämtade upp de människor, som intill detta tillfälle hade förklarats som rättfärdiga. 1 Tess. 4. 13-17. Se ”Den andra ankomsten”.
Nu kan man inte förvänta sig att världsliga lagstiftare skall känna till vad som står i bibeln, eller ha det som rättesnöre.
Men kyrkans högsta ledning borde ju kunna tolka bibeln, är inte det deras egentliga uppgift?
De kan emellertid inte läsa innantill, eller har de av opportunistiska skäl valt att följa med den rådande trenden.
De påstår att det är promiskuiteten som fördöms, och inte den av staten legitimerade fasta förhållandet mellan två av samma kön.
Inte så Paulus, handplockad av Jesus, han vet vad han talar om, och är noga med sitt ordval. Rom. 1: 26-28; 1 Kor. 6: 9-11.
Genom att inte tala om sanningen, hindrar kyrkan människor från att komma in i Guds rike.
Nu är det lyckligtvis så att de som blir medvetna om det rätta förhållandet, har möjlighet att ändra sitt beteende, och därmed få möjlighet att vara med Kristus i hans rike, detta framgår av ovanstående skriftställe.
När det gäller fostermord, så finns det ingen annan gräns än den Gud har satt. Individens liv börjar när ägget är befruktat och ingenting annat: Jer. 20: 17; Gal. 1:15.
Nu säger någon: ”Jag bestämmer väl över min egen kropp”.
Det är riktigt. Tänk alltså på det innan en förbindelse inleds. Ty efteråt, om en ny individ avlas, har tiden gått ut. Härvidlag är våldtäckt inget undantag, den nya varelsen som eventuellt blir följden har ju inte fått bestämma på vilket sätt den skulle bli till.
Gud ser inte heller med blida ögon på fostervattensprov eller konstgjord befruktning, då det kan leda till oönskade effekter.
Följdverkningarna av att överträda det Gud har stadgat är både mentala och fysiska, och kan inte undvikas genom att man förtiger sanningen. Tvärtom kan vetskapen om sanningen leda till avbön och förlåtelse.
Men i ett samhälle måste världsliga lagar respekteras, annars blev det ju anarki.
Ingen har således rätt att gå handgripligt tillväga, vare sig mot ”abortdoktorer” eller ”bögar”.
Däremot har man rätt, och skyldighet, att protestera mot lagar som man anser vara felaktiga.
Ty vi skall alla en gång ställas inför Kristi domstol, och då är det Guds lagar som gäller.
Den andra ankomsten.
Det tycks vara så att människan lättare sätter tro till lögnen, än till sanningen. Delade meningar råder väl om detta, såväl som om allt annat.
Men om man ser djävulen som en realitet, är han en av orsakerna; Upp. 20: 2, 3.
Judarna har missat den första ankomsten, hedningarna den andra.
Detta trots att Jesus talar klarspråk; Matt. 10: 23; 16: 27, 28; 24: 29-34; 25: 31; Upp. 22: 20.
”Sannerligen säger jag eder.”
Tidsramen inom vilken han skulle komma tillbaka, kan för enkelhetens skull sättas till en mansålder, räknar vi från år 30 och 120 år framåt är årtalet 150.
Inom denna tidsram skulle han alltså komma tillbaka.
Det finns egentligen bara tre möjligheter: Antingen talar han sanning, ljuger eller vet han inte vad han talar om. Vem vill skriva under på de två sista möjligheterna?
”Jag är vägen sanningen och livet.”
Han skulle inte komma tillbaka till jorden! Himmelriket är väl i himmelen?
1Kor. 15: 50-53; 1 Tess. 4: 13-18; Hebr. 2: 7.
Var finns det då? Enligt Jesus och Paulus finns det i tredje himmelen. Jesus sätter likhetstecken mellan riket och paradiset i Luk. 23: 42, 43. Detta kompletteras av Paulus i 2 Kor. 12: 2,4. Härlighetstronen finns också här Matt. 25: 31.
Sedan första hälften av andra århundradet finns riket (paradiset) och härlighetstronen i tredje himmelen. För oss är det inte nödvändigt att veta något exakt datum. Men för förståelsen av Uppenbarelseboken är vetskapen om ankomsten viktig, för nu kan vi dela in densamma i två avdelningar: Kap. 1-12 handlar om den ändens tid som Jesus och apostlarna talade om, nämligen änden på judarnas tidsålder: Matt. 24: 3; 28: 19, 20; Luk. 21: 22; Joh. 12: 31; 16: 11; 1 Kor. 10: 11; Hebr. 9: 26; 1 Petr. 4: 17; 1 Joh. 2: 18.
Efter det att judarna hade blivit kringspridda bland folken. Och Kristus hade kommit tillbaka, börjar med kap. 13 i Uppenbarelseboken, hedningarnas tider. Och de tiderna varar till dess att desamma, i fulltalig skara har kommit in Kristus: Rom. 11: 25; Joh. 10: 16.
All bibeltolkning borde ju utföras så att ställen som kan tolkas på mer än ett sätt, tolkas så att de inte kommer i strid med entydiga dito. Exempelvis går det att tolka allt i Matt. 24; Mark. 13, och Luk. 21 på ett sådant sätt att de inte kommer i strid med Matt. 16: 27, 28.
Den stora skökan.
Romersk katolska kyrkan påstår att Petrus var den första påven. Detta är en grov förvanskning av historien. Både Petrus och Paulus var gäster hos den stora kristna församling som fanns Rom, de var också vad man med nuvarande språkbruk skulle kunna kalla ideologer d. v. s. andliga inspirationskällor, och därtill ledda av Gud. De skulle aldrig ha en tanke på att bli påvar i Rom. Lägg därtill att dessa pionjärer blev avrättade på 60 talet, före romkyrkans tillblivelse.
Med facit i hand, nämligen att Kristus hämtade upp alla vid denna tidpunkt utvalda, till sitt rike före år 150, kan inte katolska kyrkans tillblivelse dateras från den tid då Petrus levde.
I stället ligger det så till, att när den kristna församlingens rester, efter all förföljelse och av ovan relaterade händelse blivit försvagad, blev den ett lätt byte för världshärskare och kyrkliga karriärister (påvar). Dessa blev på trehundratalet mogna att omvandla kristendomen till statsreligion.
Allt detta är förutsagt i bibeln: Upp. 13: 7.
Romkyrkan är den största kyrkan, och större kan den bli innan bubblan spricker, svenska och andra kyrkor tycks ju vara på väg tillbaka till modersfamnen: Upp. 17: 5. Detta arbete påbörjades 1925 av Natan Söderblom.
Svenska kyrkan är för övrigt en märklig företeelse, ty trots att den stora skökan är så utförligt beskriven i Uppenbarelseboken, så gör man inte något försök att identifiera henne. Man går i stället motsatt väg till det som rekommenderas: Upp. 18: 4. Men egentligen är det inte så märkvärdigt, det är ju inte lämpligt att såga av den gren man sitter på.
Varför är Romkyrkan den stora skökan? Helt enkelt för att det inte finns någon annan organisation som uppfyller alla kriterier. Damen kallas även Babylon och den stora staden.
Upp:
17: 18, hon har konungsligt välde över jordens konungar.
16: 19, rämnar sönder i tre delar, grekisk, romersk och protestantisk.
18: 7, 23, otukten består i att hon påstår sig vara Kristi brud, och samtidigt agerar med, och vill vara ett överhuvud för den världsliga makten.
17: 4, hon är väldigt rik, var finner man prakten hos Peterskyrkan?
17: 15, hennes välde sträcker sig över många folk i skilda delar av världen.
18: 2, hon har blivit ett tillhåll för onda andar. Påstår sig få meddelanden genom medier, och
Har eget universitet i parapsykologi. (Sedan bibeln har blivit komplett, behövs inga ytterligare
”meddelanden” allt är nedtecknat och det gäller ”bara” att tolka rätt.)
18: 23, 24, rop för brudgum och brud skall aldrig mer höras i henne. Hon har skuld i heliga mäns blod, ja, i alla människors blod som hade blivit slaktade på jorden.
Och på samma sätt som Moskva inte längre är centrum för världskommunismen. Så kommer Romkyrkan snart att lida sotdöden, detta med benäget bistånd av Gud: Upp. 17: 15-18.
”Så högt som himmelen är över jorden, så högt är mina tankar över era tankar.”
Det är en paradoxernas paradox att mänsklighetens störta synd (i Guds hand) är navet i ett ”glatt budskap”. Men så är det: På tillskyndan av Gud har detta drama kommit till stånd. Nämligen att Djävulen, förblindad av hat genom ombud korsfäster Jesus, och då (sig skälv ovetande) samtidigt agerar präst och befriar hela skapelsen, inklusive sig själv, från all synd. Finns det någon förklaring till detta? Ja, hela bibeln är förklaringen och vad den handlar om är Guds outgrundliga
Kärlek, kan man förklara kärlek, måste inte den upplevas? Jo, men det faktiska händelseförloppet kan ju relateras, i hopp om att någon skall finna vishet i ”dårskapen”
Det hela börjar i Eden. Gud är allsmäktig, han vet om att Djävulen har möjlighet att ta kontakt med Eva. Men hindrar honom inte från att bedra henne, vilket har till följd att Adam begår en uppsåtlig synd, som medför att hans efterkommande underkastas döden. Vi blir sålda till trälar under synden, som i sig själv är ett misslyckande, därigenom att döendet försvagar oss så att vi inte förmår uppfylla lagens bud. Det är alltså Gud som med vett och vilja släpper in synden och därmed lidandet i skapelsen, väl vetande att ingen fullkomning kan ske utan lidande. Här är Kristus det främsta exemplet. Gud vet att alla, förr eller senare, kommer att tacka honom för detta. Ända fram till Jesu död överskyldes synderna med hjälp av syndoffer. Dessa kunde emellertid inte avlägsna själva orsaken till synden, utan var (såväl som lagen) en ständig påminnelse om synd. Därför utlovades en frälsare (Messias) som slutligt skulle ta bort synden. Jesus var det felfria lammet som gjordes till synd och i sin död utplånade synden och därmed döden. Om nu synden och dödens öden är beseglade, varför finns de då kvar? Av många orsaker Bl. a. har Djävulen ännu inte erkänt sig besegrad utan kan påverka människans negativa sidor, hon har, så länge hon är kvar på jorden, arvet efter Adam att kämpa mot, och härur kan det onda härledas. Gud gillar inte synd, han avskyr den, därför fann han glädje i att slå Jesus när han på korset blev gjord till synd. Det var inför utsikten av detta som Jesus svettades blod. Sonen hade aldrig under sitt tidigare liv varit skild från Fadern. Men han drack ändå den bittra kalken, och uppenbarade därmed Faderns och sin egen kärlek till hela skapelsen och åvägabringade försoning med densamma. Vad som nu återstår är att skapelsen å sin sida försonas med Gud, såväl änglar som människor måste erkänna Kristus som sin herre och frälsare. ”Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall även Sonen själv lägga sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bli allt i alla”.
I gamla testamentets grundspråk, hebreiskan, gäller samma ord för synd och syndoffer, dettas verkliga innebörd är alltså synd. Inte så svårt att förstå, för det är ju till ingen nytta att bränna upp ett felfritt lamm som är oskyldigt och inte har med saken att göra. Gud tillstyrker alltså att synderna avskaffas med uppmaningen att begå ännu en synd. (Inte att rekommendera för människan för där helgar inte ändamålet medlen). Vi med vår begränsade makt och kunskap kan inte överblicka följderna av ett sådant handlande. Med Gud är det annorlunda, han har skapat Djävulen som han ville att han skulle vara, (han är en mandråpare och lögnare från begynnelsen). Somliga tar ifrån Gud hans allmakt genom att påstå att han har skapats god och sedan fallit, men detta har ingenting med verkligheten att göra. Samma ansvarighet gäller för Gud såväl som människor, genom sin allsmäktighet är han ansvarig för allt som sker. Gud är tidlös, därför kan han omtala för oss tidsbundna varelser vad som kommer att hända i framtiden. Korset både fördömer, och avlägsnar synden och rättfärdigar dess användande i skapelsen. Och därigenom att alla, änglar såväl som människor så småningom med glädje kommer att acceptera detta, åstadkommes försoning med Gud.
Sida 1.
Löftena (förbunden) med Abraham är de mest omfattande som getts till någon människa.
De berör hela mänskligheten.
Med Abraham slöts två förbund, ett köttsligt med Israel.
Och ett andligt (Himmelskt) som berör både Israel och den övriga världen.
De båda förbunden symboliseras av Hagar-Ismael och Sara-Isak. Det senare förbundet är ett löfte om en frälsare: Messias. Och innefattas i honom alla människor, som blivit kallade, att vara med honom i den himmelska regering som kallas Guds rike. Inga andra kommer med i den första uppståndelsen. Det är Fadern som kallar dessa människor, allt ifrån Abel har detta fortgått, en höjdpunkt i detta utväljande var naturligtvis när Jesus gick här på jorden, och tiden så länge apostlarna var kvar. Men även därefter och ända fram till våra dagar pågår utväljandet tills att den siste hedningen har gjort skaran fulltalig: Rom. 11: 25; Hebr. 2: 10-18; Gal. 3: 29; 4: 22-26; Hebr. Kap. 11.
Det finns ingen ”kollektivanslutning” till denna skara, det duger inte heller att bara säga ”Herre, Herre” Nej, man måste ta reda på vad det i dag innebär att göra Guds vilja. Vara i tiden är viktigt. Man kan inte gå och vänta på något som redan har inträffat, (andra ankomsten) kyrkorna har inte svaren på alla frågor. Men bibeln har!
Tolka bibeln rätt klarar man inte själv. Det behövs hjälp av Guds ande: 2 Petr. 20, 21; 1 Kor. 2: 10.
Har inte kyrkorna Guds ande? Kyrkorna är organisationer, och Gud delar inte ut sin ande till dessa. Enskilda människor i kyrkan kan få Guds ande. Men då avviker deras insikt så mycket från kyrkans lära att de antingen blir uteslutna eller går ur frivilligt.
Det är inte så stor skillnad på den stora skökans lära och på hennes döttrars dito, Upp. 17: 5, så här gäller upp. 18: 4 även för svenska kyrkan.
Det gäller alltså att kämpa: Luk. 13: 24; 1 Kor. 9: 24-27. Om det är sanningen man söker, så får man den: Matt. 7: 7-12.
Av denna tidigare omtalade himmelska regering, ledd av konungen Kristus, kommer löftena till Abraham att bliva bekräftade, på så vis att alla människor kommer att frälsas: 1 Mos. 17: 4; 18: 18; Apg. 13: 44-48; Rom. 11: 25-32; 1 Kor. 15: 20-29.
Men denna storslagna uppgift kommer att ta tid. Först kommer de tusen åren, sedan följer den tidsålder som avslutar Guds skapade verk, evigheternas evigheter,
Muslimerna har tagit delar av de båda testamentena och förvandlat dem till oigenkännlighet så att slutprodukten blir en helt annan än den man får i bibeln som helhet. Vidare säger Mohammed att ängeln Gabriel har uppenbarat sig för honom.
Det är omvittnat att Mohammed inte var någon skicklig uttolkare av skrifterna, och här har han grundligt misstagit sig. Gabriel är nämligen ett av de två egennamn i gamla testamentet som tillägnats Kristus, det andra är Mikael.
I Gabriels fall visas det av följande skriftställen: Luk. 1: 11, 19; 2 Mos. 29: 42,43; 30: 1, 6.
Lägg därtill att Jesus har sagt att han är Guds son och han har kommit till jorden för att frälsa världen, det går ju inte att ta tillbaka detta i ett budskap till Mohammed. Läs även Jes. 43: 10, 11; Apg. 4: 11, 12, som synes ha adresserats till Mohammed och alla ofullkomliga människor som tror sig om att vara frälsare av något slag. Från den adamitiska döden kan de i varje fall inte frälsa någon. Det kan endast det felfria Lammet Jesus göra. Men det förnekas av Koranen: sura 4: 155-157.
I islam finns alltså ingen frälsare, Mohammed var ju en vanlig människa och kan inte frälsa någon. Detta för med sig att inga muslimer har någon möjlighet att komma till himmelen förrän efter de tusen åren, Upp. 20: 5. Om de inte först har övergått till kristendomen vill säga.
Allra minst då självmordsbombare, de är offer för en myt, och denna kommer från djävulen, som med all sannolikhet är den ängel som uppenbarade sig för Mohammed. Denna ängel har sedan begynnelsen varit en lögnare, som skickligt blandar stora lögner med små sanningar. Och på detta sätt kan man även karaktärisera islam.
1 Mos. 1: 1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Med dessa få ord beskriver bibeln universums skapande, från ”Big bang” och ända fram till att vårt solsystem är nästan färdigskapat.
Vers 2; när man då dyker ner på jorden befanns den vara öde och tom, och mörker var över djupet, verkligen överraskande! För jordskorpan hade redan svalnat, och solen hade därmed kommit in i sin medelålder och solen lyste i sin fulla kraft.
Men nu kommer det mest kontroversiella: Uppenbarligen har jorden ännu inte intagit sin nuvarande plats i solsystemet, utan befinner sig längre ut från solen, där denna inte strålar som en sol, utan ser ut som en vanlig stjärna, därför mörkret.
Vers 3; här börjar den första skapelsedagen.
Gud ser nu till så att jorden intar sin nuvarande plats i solsystemet, ”och det vart ljus”.
Vers 6; nu flyttar han, med hjälp av solen, en del av vattnet upp från jorden så att det bildas en kompakt molnskärm över densamma.
Vers 9; parallellt med att jordaxeln nu är i rät vinkel mot solbanan, och att utstrålningen hämmas av molnskärmen, bildas ett i det närmaste likartat drivhusklimat över klotet. För denna teori talar den omständigheten att det finns stenkol från Spetsbergen och ner till Sydamerikas sydspets. De enorma ”kolskogarna” växer nu upp.
Vers 14; här möter en ny utmaning, Det som måste vara en skenbar motsättning mellan v, 3-5 och v. 14-18 tarvar en förklaring: Uppenbarligen har en global katastrof inträffat, som har möblerat om ordentligt på den stackars jordskorpan. Härom vittnar den vertikala utsträckningen av kolgruvorna, som sträcker sig från 100 m. under markytan och ända ner till 1000 meters djup. Samtidigt med detta har jordaxeln flyttats, och årstiderna skapats.
Nu blir det ett helt annat klimat på jorden, den förut nästan obefintliga ventilationen får kraft av temperaturmotsättningarna, och rör om ordentligt i molnskärmen, så att sol, måne och stjärnor blir synliga. Därför talet om dessa i verserna 14-18.
De övriga dagarna till den sjunde förklarar sig själva, Men där vill vi stanna, för där finns tråden, nämligen tiden, på vilken hela evolutionsteorin hänger.
Två antaganden behövs, dels att alla tidsåldrar är lika långa, och dels att alla skapelsedagar är lika långa.
Den första tidsåldern varar från Adam till Abraham = tvåtusen år. Den andra (den judiska) från Abraham till den hedniska = tvåtusen år, även hedningarnas tidsålder varar i tvåtusen år. Sedan kommer undantaget de tusen åren. Därefter följer den sista tidsåldern, som följaktligen även vi tror varar i tvåtusen år. Antagande två ger då skapelsedagarnas sammanlagda längd 63 tusen år.
I denna tidrymd av organiskt liv på jorden finns inget utrymme för någon evolution.
Den andra döden.
Ett annat namn på denna död är ”den brinnande sjön” Upp. 20: 14.
Men låt oss begynna med den första döden, rent logiskt borde den ju finnas, den är visserligen inte namngiven. Antydd är den emellertid av både Jesus och apostlarna: Matt. 8: 22: Ef. 2: 5; Jak. 2: 26; Upp. 14: 13.
Det var Adam som införde döden i skapelsen: 1 Mos. 2: 17.
Principiellt skiljer sig de båda ”dödarna” inte så mycket. De olika namnen kommer sig av att den första döden avslutas i och med slutförandet av den första uppståndelsen.
Detta sker före de tusen åren, när hednaskaran i Kristus blivit fulltalig: Luk. 21: 24; Rom: 11: 25; upp. 20: 4, 5.
Den andra döden tar emot de människor från den första döden som inte blev levande (kom till himmelen) när den första döden avslutades, i och med avslutandet av den första uppståndelsen. Eller om man ser det från en annan vinkel: Människorna i skarven mellan den första och andra döden ”lever” bara vidare in i den andra döden.
Många människor (som läser bibeln) tror att man inte kan leva som fysiska varelser i densamma, men det är bara ett sätt att förklara att människor ännu inte kommit till himmelen, liknande det förhärskande förhållandet i den första döden.
Med denna tolkning finns det ingen motsättning mellan olika bibelord. I upp. 13: 7; 8, står att alla människor, med undantag av de utvalda, skall tillbe vilddjuret, och därmed hamna i eldsjön (den andra döden) med den felaktiga tolkningen skulle då jorden bli alldeles avfolkad. Detta eftersom de utvalda kommer till himmelen: Upp. 19: 20.
Ett vilddjur är ju i sig själv ingenting, det är människorna som gör det levande. Därför står det att vilddjuret var levande kastat i eldsjön! Varifrån kommer annars alla människor som finns på jorden vid slutet av de tusen åren? Upp. 20: 8. Tusenårsåldern inleder alltså den andra döden, den första döden indelas också i tidsåldrar: Matt. 12: 32.
Andra benämningar på den andra döden:
I Matt. 18: 8; 9, omtalas att den ”eviga elden” är detsamma som ”det brinnande gehenna”, går vi så vidare till Matt. 25: 41, så får vi veta att den eviga elden är tillredd åt djävulen och hans änglar. Och eftersom dessa så småningom hamnar i den andra döden: Upp. 19: 20; 20: 10, 14. Så kan man dra den slutsatsen att det brinnande gehenna och den eviga elden bara är olika benämningar på samma sak: nämligen den brinnande sjön, den andra döden.
Vad är det som brinner? Svar: Det är KÄRLEKENS och SANNINGENS eld.
När Jesus gick här på jorden ville han gärna se att den redan brunne: Luk. 12: 49.
Domens dag.
Domen begynte på det judiska folket, under den tid då apostlarna levde och pågick till första hälften av andra århundradet, då merparten av judarna hade blivit kringspridda över hela det väldiga romarriket: Matt. 16: 27. 28; 24: 14; Joh. 12: 31; 16: 11; 1 Petr. 4: 17; 1 Joh. 2: 18; Luk. 21: 23, 24.
När kristna i dag talar om domens dag, så får man intrycket att alltsammans sker väldigt snabbt. Men här kan bibelordet i 2 Petr. 3: 7, 8 tillämpas, så när det talas om domens dag, så kan den räknas från den tid då domen begynte på judarna och ända fram till de tusen åren.
Kristus satte sig ju på härlighetstronen under den första hälften av andra århundradet, för att döma levande och döda: Matt. 25: 31, 32. Bland de första som dömdes var förödaren Rom, vars kejsare gjorde sig själva till Gudar, och på tempelplatsen byggde ett Jupitertempel. Detta skildras av Paulus i 2 Tess. 2: 3-12.
När ondskan hade löpt linan ut, kom alltså Kristus till sitt rike, och har alltsedan dess styrt hedningarna med järnspira: Upp. 2: 26, 27; 12: 5; Ordspr. 21: 1, Ps. 97: 5.
Romarriket upphörde som en följd av detta att existera på 1400-talet, men hade lång dessförinnan begynt att sammanfalla. För även om det inte direkt går att påvisa, så är det enligt bibeln, Kristus som styr, och inga världsliga nationer tillåts växa upp i himmelen.
Det har handgripligt både tyskar, ryssar, japaner och även amerikaner för den delen fått ta del av. Kristus har, genom att släppa fram det sista världskriget på ett påtagligt sätt, visat att krig inte lönar sig för någon.
Kristus sitter på Faderns högra sida, men det skall inte tolkas bokstavligt, utan betyder bara att han är närmast Gud av alla varelser. En andevarelse är ständigt verksam, och outtröttlig.
Och det kommer också medkonungarna att vara, så länge denna ordning består, då detta är en temporär anordning och tillhör den pågående skapelsen. Därför kommer den att upphöra när alla blivit lagda under Kristus (fullkomnade) 1 Kor 15: 25- 28. Allt går nu sålunda mot avslutningen av den första uppståndelsen. Och den första döden kommer snart att övergå i den andra döden. Men innan dess skall nationerna och den stora skökan få sina domar. Djävulen kommer inom kort att fängslas för tusen år. Och även om det inte blir något Gudsrike på jorden: 1 Kor 15: 50, så kommer det att bli betydligt lugnare under tusen år.
Sidan är sammanställd av Harald Olsson, för alla som älskar sanningen, och därför söker finna den.
Har du
någon kommentar eller fråga? Så skriv till denna adress.
.